Godmorgon mina akrobater! Här har jag haft en liten som gjort volter hela morgonen. Mammas lilla myskille. Jag är på väg till Nybrogatan 38 för ett möte med acast och snacka podd. Den växer trots att den är ganska spetsig och nishad. Det känns kul! Idag är det jag som hämtar småttingarna för lek med Evelyns kompis Arthur. Han har också williams syndrom och vi har inte setts sedan innan Corona. Det ska bli så kul att se hur de reagerar.❤️ I övrigt så känner jag mig som en misslyckad mamma till Matheo idag. Jag vet inte om det är åldern eller om jag sabbat hans självkänsla på nån vänster. När vi berättar vad han behöver göra eller tillrättavisar honom så hittar han alltid ursäkter och det är väldigt sällan han ser sin del i saker som gått fel. Jag tycker vi bråkar alldeles för mycket nu, både han och jag ör slut. Nästa så att när jag hör att han vaknar så undrar jag vad det ska bli bråk om nu. Men denna morgon var så smidig och han var så go. Vet inte om det är hans sätt att säga förlåt för gårdagen men han samarbetade på ett annat sätt. Jag vill att mina barn ska kunna säga förlåt precis som vi gör till dom. Jag märker att det är en trigger för mig när min åttaåring gör som mina föräldrar gjorde - aldrig sa förlåt. Men han är åtta. Det kanske är för mycket begärt? Känner ni igen det här med era åttaåringar? Hur bygger man upp barns självkänsla? Kommer de någonsin säga ”jag förstår, det blev fel, förlåt mamma” eller är det för mycket begärt av en åttaåring? Tacksam för tips❤️
