Det blev verkligen en gråtfredag. Jag känner inte Ditte, men jag känner med henne och hennes familj som så många av oss funkisföräldrar gör. Jag kan inte sluta gråta eller trycka bort oroskänslorna för egen del. Den som Ditte och hennes familj levt med, som många av oss lever med men inte vill prata om för varför oroa sig när man kan få njuta av våra fantastiska barn. Barn som Della❤️ Så här skrev Ditte Många saker i funkislivet gör ont. Från den dagen Della föddes har vi fått kämpa. Mellan liv och död, en ständig kamp mot alla som inte trott på henne. Trots att hon bevisat motsatsen så många gånger och nu snart fyller 10 år, hon som inte skulle få uppleva sin första födelsedag… 10 år och hon har nog aldrig mått bättre. (Förutom att skoliosen är åt helvete rent ut sagt och operation väntar, men mer om det en annan gång). Men det är också tack vare assistansen. Tack vare att hon har dubbel assistans hela dagarna så slipper hon få lunginflammationer stup i kvarten, hon slipper ligga på barnintensiven fler dagar än vad hon är hemma, hon slipper vara uppkopplad med sladdar och maskiner som tjuter dygnet runt, hon slipper åka ambulans med blåljus in till akuten (vilket hon behövde innan, säkert 2-4 gånger i månaden) hon har det bra nu. Så bra som hon kan ha det. Hon ler och hon gurglar i mellan kramperna, hon slipper vara på sjukhuset och framför allt så slipper hon kämpa för sitt liv. Så mycket hon skrivit på sin blogg som vi fellow funkisföräldrar känt men inte alltid orkat uttrycka. Men hon har också skrivit om saker jag inte vågat, om rädslan och riskerna med barnens hälsotillstånd. Jag tycker Ditte har varit väldigt vaken och samtidigt så mänskligt skör i frågan. Och nu är Della inte kvar.💔 Tårarna bara sprutar när jag ser bilderna. Vill ge dem stjärnor, månen allt för att naivt ge en tröst som inte finns. Detta samtidigt som en rädsla ruvar i mig. Den om Evelyns hjärta och att hon - likt så många barn med WS behöver opereras i en inte allt för avlägsen tid. Tankar som tänk om jagar mig och det känns faktiskt som jag ska tappa förståndet. Imorgon ska vi fira hennes födelsedag med hennes kompisar. Jag gråtkalasar själv i sovrummet med Pascal sovandes bredvid mig. Gustav fixar inte tänk-om-tankar om Evelyn. Jag tror inte ens han skulle fixa att höra om Della. Skänk en gåva till Dittes insamling för hjärnfonden. ni hittar den här. Älskade Della, älskade älskade Della. Vi fick se ett litet hörn av ditt liv, men som det förändrade våra liv och hjärtan. Tack❤️ vila i frid fina ängel och - som din mamma säger - krigarprinsessa. Kram Elaine och Evelyn
