Jag känner mig så otillräcklig och dum. Som en riktigt dålig mamma. Jag försöker inte fiska sympatier utan mer dela med mig av en sån där dag som borde heta De otillräckliga mammornas dag. Det borde vara en röd dag då vi kvinnor samlas i en stor hög och bara gråter. Nu är jag min egen lilla hög. Gustav är på en välbehövlig middag hos en kompis och barnen har precis somnat. Jag har hunnit med massor på jobbet men varken hunnit med barnen eller mig själv. Saker ska genomföras istället för att upplevas som ett statiskt maskineri där jag skjutsar barnen framåt steg för steg mot min frihet och deras sömn. Ät, lek, tv, pyjamas, borsta tänderna, varsin saga, jag går mellan tre sängar och klappar deras huvuden, vågar inte andas, går ur rummet som en ninja när det är riktigt tyst, jag är fri, jag är i mål de sover. Träningskläderna har jag på mig sedan länge men jag vill inte träna jag vill bara gråta. Jag tvingar mig själv att läsa den sedan länge vilande bloggen I kroppen min - min favorit av alla bloggar - och säger elaka saker till mig själv. Skärp dig Elaine, du lever, ryck upp dig! Sen blir jag arg på den rösten och tillåter mig ryckas med av Kristians texter. Känner hur kinderna rodnar över hur jag försökte förse bloggen med ”ögongodis” när Kristians blogg inte behöver en endaste bild då han var ordkonstnär. Gråter över texten till sonen han aldrig fick. Vem fan är jag att önska mig andrum från mina. Det är alldeles mörkt ute. Jag har sovit 3.5 timma per natt nu i några nätter. Jag är ju inte vid mina sinnes fulla bruk så jag måste förlåta mig och hoppas att barnen gör detsamma. Det kanske inte är så synd om mig men jag tycker trots allt att det borde finnas en röd dag för de otillräckliga mammornas dag. Sådeså.
