Godmorgon mina fina bloggvänner! Jag hoppas helgen var bra och ni fått en bra start nu på måndagmorgonen. Jag var slut som familjens eventfixare och trött på barnen och Gustavs frågor om vad som händer i helgen. Det är alltid jag som styr det så frågan är ju inte konstig, men jag har blivit trött på det. Det blir som ett jobb och viss mått av stress att hålla tre små familjemedlemmar glada och sysselsatta. Och så ska man jobba på riktigt och DET känns som en semester i jämförelse. Så ska det ju inte vara. Man måste få vila ut på helgen nån gång. Jag tog faktiskt ett snack med Gustav efter en hel dag av passiv aggressivitet från min sida - ni vet så som man inte ska vara. Men jag retade mig på allt Gustav gjorde, hur långsamt han går och hur långsamt han genomför saker OM han genomför saker. Det här är såklart en orättvis analys eftersom när man inte tar upp kärnan i irritationen så hittar man andra saker man inte är irriterad egentligen. Jag gjorde en sak som är lätt att ge råd om men svår att följa. Jag önskade istället för att klaga. Jag har ett helt poddavsnitt om det här. Jag: Gustav jag skulle vara så glad om du klev in de sociala träffarna med barnen och även våra kompisar. Om du några helger överraskade med ”idag gör vi det här” istället för att fråga mig. Gustav ler: Det var en bra idé. Det var inte svårare än så. Dagens avsnitt handlar om de som ställer frågor som tvingar in en i trauma. Jag vill skriva mer om era erfarenheter om det i eftermiddag, många har redan skrivit till mig på instagram om hemska okänsliga frågor de får. Ni hör det senaste avsnittet här. Nu ska jag ut på en spontan skogspromenad med Paula och sen kommer en inredare hem till oss för att snacka attefallshuset! Gå inte in i kvinno- och eventfällan i förhållandet, det tär på en. Är ni fler som gjort det.