Du och Gustav verkar vara ett helt underbart par och strålar tillsammans. Min fråga är – Hur visste du? Hur Vet du? Speciellt i början, hur lång tid hade gått innan du visste att det var värt att satsa och kämpa genom ljust, grått och mörkt?? Har ni haft tuffa perioder när ni tvekat på varandra? Och sista frågan… Har du några bra tips för att ta sig vidare som ett par efter ett svek? Det här med kärlek är inte lätt! Vilka bra frågor och snälla ord, tack snälla! Jag visste att det var Gustav på tredje dejten. Det började med att jag blev störtförälskad på första dejten. Det var inget han sa eller gjorde som gjorde att jag blev det, det var hans energi tror jag. Det kändes i mage, hjärta och själ på samma gång - men jag kunde inte logiskt förklara varför då. Andra dejten var jag full och hånglade upp honom, haha. Tredje dejten skämdes jag för att jag hade gjort det men så mot slutet av den när vi tittade på varandra och inte kunde slita blicken ifrån varandra så visste vi båda någonstans. Vi flyttade ihop efter tre månader och köpte ny lägenhet ihop efter 5. Hur lång tid saker och ting tar är individuellt så gå inte efter vår tid för ditt förhållande. Varje bråk vi har haft har varit vägval för oss, ganska avgörande och jobbigt faktiskt. Vi har aldrig tvivlat på våra känslor för varandra, däremot har vi tvivlat på om vi skulle fungera som par för att vi är så olika. I slutändan har våra olikheter blivit vår styrka som par. Det vi har gjort för att ta oss vidare från tuffa bråk (vi kanske har haft 5 stycken) är att vi har slipat bort dåliga egenskaper och aldrig gjort om misstagen som har fått förhållandet att skaka. Jag har ju ett hett temperament men Gustav sa att jag inte kunde få mina explosioner utan måste lära mig prata på en bra nivå. Så vi fick båda uppoffra sidor som ändå inte var bra sidor och som vi ville jobba med själva. Vi pratar om allt (inte om ex eller gamla ragg förstås) till och med om hur vi bråkar bäst, för bråka gör man ju och då är det lika bra att man gör det på ett bra sätt och inte trycker på några knappar som får den andra att explodera. I våra bråk handlar det inte om att jag eller Gustav ska ha rätt utan att det ska bli rätt och då får man ibland uppoffra sin stolthet för vår skull. Tänker man "jag ska minsann vinna det här tjafset" då förlorar förhållandet eftersom ni ska aldrig tävla mot varandra - ni är ett team. Sista frågan är jättesvår. Det beror på sveket tror jag och på vad ni är för personer. För två år sedan sa jag att jag aldrig skulle förlåta Gustav om han var otrogen. Nu känner jag att det inte är så lätt att säga. Kanske är otroheten ett symptom på ett problem som jag inte har lyssnat på? Jag har träffat så många vettiga män och kvinnor som har varit i längre förhållanden där deras respektive desperat har försökt få uppmärksamhet i flera år, men inte fått det och det slutat med otrohet. Det som har varit slående för mig är att de som blivit bedragna sagt "Jag förstår att det blev så, jag har inte varit närvarande på länge." Sen finns det ju otrogna svin också. Är det ett otroget svin så får man ta ett snack med hjärtat för att skydda det, kanske tom låta hjärnan vara kapten ett tag. Men det jag vill säga är att det inte finns ett enkelt svar på den frågan speciellt inte när man älskar varandra. /Elaine, älskar Gustav.
