Jag är rätt besviken på mig själv. Jag har inte lyckats lägga ifrån mig telefonen eftersom jag både känner pressen att blogga samtidigt som jag vill det. Tanken var ju att jag skulle skriva dagbok och läsa en bok innan jag somnade. Men jag viger den tiden till att blogga när alla sover precis som jag gjorde förr. Hårt jobb lönar sig. Men detta är en korsning mellan jobb och själafrid. Jag vill ju vara grym på detta samtidigt som jag vill må bra. Det är rätt knasigt hur snabbt ni har hittat tillbaka, nya och gamla. Än så länge är ju detta bara en personlig blogg och då känns den ganska mysig och oförarglig. Som basket var för mig innan jag började spela på elitnivå som spalten till höger är - tungviktarna. 2014 när den fortfarande inte var som störst så såg det ut så här. Nästan dubbelt så många men det är få på listan som har samma antal. Många har slutat också eller så räknade bloggportalen på ett annat sätt. Det vet säkert bloggbevakning. Hon synar alla siffror. Det var inte det jag skulle blogga om. Jag skulle vilja ha en mindre digital sommar och blogga en gång om dagen istället för två som det är nu. Men jag är fan rädd att tappa er. Men desto räddare att tappa vardagen med mina barn. Jag ska köpa det där skrivbordet idag och tillåta mig själv att blogga en stund på kvällarna när alla sover. Bara för att tömma hjärnan på det jag gärna resonerar med er - det personliga. Sen ska jag tömma hjärnan i dagboken för det som är privat. jag ska hitta ett sätt och förlåta mig själv för atg det inte går på en dag.
