Jag har blivit en bloggnörd, i mina mått mätt i alla fall. Kristian Gidlund och Sandra på niotillfem är mina favoritbloggar. Det har nästan blivit löjligt. Jag har laddat ner appen bloglovin' (är sådär, inga pushnotiser om nya blogginlägg så man måste kika själv) och när de skriver så får jag hjärtklappning och glädjerus. Men jag tycker att de bloggar alldeles för sällan. När Sandra helt appropå skulle flytta till Paris så blev jag lite paff. Ännu mer paff när hon i nästa blogginlägg redan var i Sverige. Jag tänkte tankar som "Men varför har du inte berättat?". Vad knasig man kan vara, men det är väl för att det känns som att man känner bloggaren. Och för att bloggar på ett annat sätt. Jag berättar att jag ska åka, berättar när jag sitter på flyget och berättar när jag är framme. Kanske lite för mycket information? Ni kan ju aldrig känna så med mig att "När ska hon blogga egentligen?". Jag bloggar rätt ofta om man jämför med de flesta. Kanske skulle man blogga lite mindre? Då skulle man läsa varje mening med omsorg. Som när Kristians blogginlägg dyker upp. Då läser jag riktigt långsamt, för jag vet inte om det är det sista blogginlägget han skriver. Berättade jag förresten att jag och Kristian har samma förläggare? Jag sa det till Anders att hans bok är nog den du kommer vara mest stolt över när du ser tillbaka på din karriär. Och när jag satt där på Anders kontor så kunde jag inte hjälpa att tänka att Kristian hade suttit i samma rum. Undrar om han satt i den fåtöljen jag sitter i, eller om det är den som min väska ligger i? Jag är ointresserad av kändisar, men däremot talanger. Kristian är en skrivargud. /Elaine, sitter FYI på tåget hem till STHLM :)
