Ni som kommer fram och tackar för bloggen och Instagram. För att jag vågar vara jag i ett offentligt forum, stå för mina åsikter och inte bara ge rosa fluff utan verkliga problem och tankar. Till och med mina utbrott tackar ni för - "det är så skönt med mänsklighet". Så säger ni. Ni anar inte vad det värmer när ni kommer fram och säger sånt. Ibland, ytterst sällan, så kan jag fråga mig själv vad jag håller på med. Om det verkligen är värt det? När jag är stressad, har bloggtorka, trollbesök eller läsare som läser in saker jag aldrig har skrivit. De läser "elefant" när det klart och tydligt står "orangutang". Då vill jag kasta tangentbordet i Årstaviken och skrika "skiiiiiit it då!!!", viska "jävla muppar" efteråt, sen skrika "mitt tangentboooord!" och tillsist falla ihop i en hög av tårar. Men ni som kommer fram, ser mig i ögonen och berättar hur mycket bloggen betyder. För er håller jag kvar tangentbordet, kramar det. För er bloggar jag fortfarande efter fem år. Tack för att ni finns och tack för att ni uttrycker er uppskattning.❤️ Tack Chris för att du var en av dom idag. Tack Harrys mamma också som kom fram direkt efter. Tack.
