Jag satt i soffan och råkade av misstag ta ett foto på köket och drabbades plötsligt av en blandning av nostalgi- och deja-vu-dusch. Det var ju så här världen såg ut när jag var liten. Ni vet när man såg upp på ugnen. Mamma brukade stå vid spisen och jag brukade dra i hennes förkläde och fråga när maten var färdig. Älskade mamma. Jag har inget förkläde och kan heller inte laga mat. Men snart så kommer jag det och då kommer jag inse hur praktiskt det är med förkläde. Så här ser mina barns värld ut nu. Gud, jag vet inte varför jag blir så rörd av bilderna kameran råkade ta. Men de drabbar mig.
