Min självbild är inte vad den en gång var. Jag känner mig starkare och svagare på samma gång och det är ganska så, skönt. Jag känner mig svag på gymmet men stark för att jag ändå är där. Jag är verkligen inte den som spänner musklerna framför spegeln längre. Jag känner att jag utsatt min kropp för en massa jobbigt att jag inte tänker tvinga den över att vara malmig över onödigheter. Jag är bara tacksam över att den orkar ha med mig att göra. Jag ska göra så gott jag kan för att ta hand om dig kroppen. Och knoppen också! Om fem dagar kommer våra balkonger fyllas med människor vi älskar. Släkt och familj. Jag har preppat så precis allt är färdigt. Till och med idegranen är beställd och klar och ska planteras tillsammans med vildvinen nedanför vår nya balkong. Jag har skickat bröllopsklänningen till kemtvätten och snackat ihop mig med både Jesper Anhede och Anna Sahlene om själva ceremonin. Hon bad att få sjunga en sån fin sång att jag storgrät när jag hörde den. Den är verkligen Gustav och jag. Jag vet att det är lite märkligt att fota sig och andra när man gråter, men jag var tvungen att skicka bildbevis över hur rörd jag var när hon sjöng över telefon. Jag visste ingenting om äktenskapet när jag gifte mig 2011. Nu gör jag det och det känns så himla stort. Min man, mitt allt, Gustav.
