Godmorgon folket! Tack för era fina ord på föregående post. Jag stängde av mobilen efter jag skrivit den och somnade 20.30 med lätt förväntansångest över att bloggen skulle fyllas med troll. Så blev det inte och jag kunde verkligen andas ut i morse. Jag vill verkligen kunna vara närvarande nu när vi är på utredning med Evelyn för att bedöma vart hon ligger intelligensmässigt inför förskola. Det borde kanske vara en laddad situation men jag känner mer att det blir en process att få veta vad hon behöver. Hjälp att stötta Evelyn. Sanningen gör inte ont, sanningen ger oss verktyg. Jag läste Cissi Wallins artikel om vi/dom som dokumenterar barn med funktionsvariation och hänger ut deras svårigheter. Jag personligen blev inte sårad av artikeln för jag fattar poängen och håller med till viss del. Jag avväger hur mycket jag ska berätta och inte berätta om Evelyn. Men saken är ju faktiskt den att Evelyn får ju inte chans att välja. Det får inget barn som läggs ut i sociala medier. Så jag är kluven. Jag vet själv att jag reagerat på när Cissi fotar en av sina söner när han gråtit. Hon erkänner att hon var sån förr. Jag tycker att barn kan få ha sina affekter och utbrott i fred, däremot kan man kanske få skriva om dem fast inte så detaljerat? Jag tänker att det varken är svart eller vitt utan att det faktiskt beror på. Jag tror att vi hjälper barn och anhöriga till barn med funktionsvariation när vi skriver om det. Men sen får man också rannsaka sig själv och se vad som är att hänga ut för mycket och inte. Jag hade inte velat att Gustav fotade mig under mina gråtattacker dessa dagar då mormor har gått bort. Jag tror inte barn vill vissa sina mindre stolta dagar, men man kan försiktigt skriva om dom för att få hjälp att stötta barnen. Allt beror på. Jag vill att Evelyn ska få plats i detta samhälle men jag vill ju inte hänga ut henne. Allt är så dubbelt! Hur tänker ni?
