Jag kände som att blodflödet völdigt mjukt men tydligt hamnade precis bakom pannbenet. Det kändes som ett myrornas krig precis längst fram av huvudet. Sen blev synen som ett kikarsikte. För första gången såg jag en lampa och upplevde lampan - inte tusen tankar som pockade på uppmärksamheten. Jag kände mig lycklig och tillfreds för inget grubbel upptog mitt huvud. Jag kände mig inte sugen på sötsaker längre för nu fick jag dopaminpåslag av medicinen. Jag kunde hejda impulserna och tänka "det där är nog ingen bra idé det är ju snart middag" när jag gick förbi godisskålen som jag hade andats in innan maten om det inte vore för Elvansa. Det var inte svårt att hejda mig, jag hade förmågan. Det har aldrig hänt förut. Jag kände noll intresse för sociala medier eller strökolla instagram för jag behövde inte dopaminkickar därifrån, jag fick det ju från medicinen. Jag upplevde att tiden gick snabbare och tröskeln för att göra saker som jag skjutit upp i åratal var borta. Det är INTE likt mig att ha en plats för mobil, plånbok och allt. Nu vet jag var mobilen är och den är parkerad utan ansträngning. Jag kunde umgås med familjen hela lördagen och söndagen utan att behöva ta pauser för att sova eller stänga in mig i ett mörkt rum. Jag lagade veckans matlådor UTAN ansträngning. Jag orkar mer, får mer gjort utan att hoppa mellan olika sysslor, jag gör en sak i taget. Jag organiserar garderober för jag har velat göra det så länge men inte orkat. Det negativa är väl att jag har svårt att somna. Jag känner mig inte orolig eller fylld av ångest utan bara fortsatt pigg vid 23.00 och skulle lugnt kunna läsa en hel bok till 03.00. Men jag får hejda mig. Jag har så mycket att berätta, det är dag tre på medicinen idag. Jag kommer inte vilja ta den livet ut men jag vet att jag behöver den nu för att skapa ett liv där jag kan få dopaminpåslag naturligt.
