Något lossnade i mig häromdagen, något som krupit under skinnet en längre tid men som jag insåg är något jag egentligen inte bryr mig om. Är man i närheten av en bransch där det finns inslag av människor vars värde baseras på huruvida de syns i strålkastarljuset, känner kända varelser, är offentliga och/eller blir inbjudna på ”rätt” tillställningar. Hör och ser man sånna tendenser tillräckligt många gånger så är det lätt att tro att de där tankarna och värderingarna är ens egna. Men så är det inte. Precis som om man umgås med en ätstörd för länge kan de där tankarna - om man inte är vaksam - krypa över till en själv. Jag har faktiskt ätit gott och härligt i ren protest och gött mig själv med snälla tankar för att bevisa att jag inte är ätstörd. Jag skiter fullständigt i vad jag väger, äter för att det är gott och för att må bra. Några kilon hit eller dit spelar ingen roll. Det kanske låter fånigt att jag behöver bevisa det, men som gammal ätstörd är det en seger för mig att njuta av mat, gå upp i vikt utan elaka tankar. Visst har palettbladen tagit sig? Men jag skulle inte snacka om vikt utan om de som mäter ens framgång i huruvida man syns i tv eller inte. Jag jobbade som retoriker långt innan jag blev publik. Saker gick bra då. Jag såg det som att jag gjorde studiobesök hos den offentliga världen men sen blev jag offentlig jag med. Men det måste få vara ok så länge jag inte blir som de offentliga vars självvärde mäts i att få vara under strålkastarljuset eller inte. Mitt självvärde mäts inte på det. Jag är på studiobesök och har varit det lite fler gånger en gemeneman, men strålkastarljuset är inte det jag lever för. Det är familjen, den stundande tunnelbanefärden med Evelyn och Pascal, den retoriska utvecklingen mina kunder gör när jag tränar dom, de står i strålkastarljuset och jag bakom kulisserna med ett stort leende. Det är SÅ skönt att ha kommit dit! Jag kom dit med basketen en gång i tiden då jag spelade på elitnivå och det inte längre var den där bollen jag gick ut och med och hittade andra kids att spela mot. Det var inte kul längre, så jag fick ta ner det några nivåer så att det blev kul igen. Eller ta ner är fel att säga, ta upp det från dödligt allvar till en sport jag älskade. Bloggen likaså. Ett nytt förhållningssätt och det blev kul igen, roligare än när jag var topp 5 av Sveriges största bloggar. Det är som att vara på en trång konsert och känna den klaustrofobiska känslan och starkt överväga att lämna hela bygget. Tills man inser att det finns andra platser längre bort och man hittar en bekväm fåtölj, sätter sig och njuter av den nya utsikten. Jag älskar min nya utsikt❤️ Har du också hittat nya förhållningssätt till något som först känts obekvämt men sen sett på det på ett annat sätt. Som ett förhållningssätt till en en gång nära vän tex? Inte sörja den vänskapen utan se er som goda bekanta och det är inte så dumt ändå.
