Jag kan få sån antiklimax mot att vakna upp dagen efter något man har sett fram emot. Som dagarna efter bröllopet. Den solstråle som låg i framtiden ligger nu istället i minnet. Eller kanske en tjejmiddag eller vad som helst egentligen. Något som gör en så lycklig att hjärtat slår volter och sen är det gjort och, borta. Som en solnedgång med skillnaden att denna sol inte går upp på samma sätt igen. Kan ni känna samma sak? Jag såg fram emot tio dagar i Spanien. Nu är jag hemma. /Elaine, kliver på planet och konstaterar att solen inte gick upp idag, regnet föll istället.
