Jag mår bra, men jag kommer må sämre ju närmre vi kommer eftermiddagen. Farfars lägenhet är såld och i eftermiddag ska jag dit och hämta det som jag fått av honom. Hans almanackor, familjefilmerna och foton, sen hans gröna fåtölj. En sista gång så ska jag få gå till hans än så länge möblerade lägenhet som ska tömmas i veckan. Jag vet faktiskt inte hur jag kommer att reagera när jag går in för att plocka. Jag orkar inte tänka på det. Jag stänger av och skjuter på känslor som ändå kommer göra sig påminda om några timmar. Hur ska jag ta till vara på min sista timme i farfars lägenhet? Ska jag sätta mig i hans soffa som jag brukade göra när jag hälsade på? Öppna skåpet ovanför hans tv som går att öppna "precis på håret", farfar var så stolt över det. Ska jag titta på alla tidningsklipp med mig i som han har sparat med? Ska jag filma hela lägenheten så jag kan titta på den i framtiden. Eller ska jag filma den mentalt, ta hem fåtöljen till oss, sätta mig i den och blunda för att spela upp den mentala filmen av farfar och hans hem? Jag håller på att bryta ihop när jag skriver det här. Jag vet inte ens om jag klarar av att gå in i lägenheten. Det känns som att kastas tillbaka. Att åka upp i hans hiss, precis som förr. Gå in i hans lägenhet, precis som förr. Alla möbler står kvar och har hans hemmalukt, precis som förr. Men chocken, att farfar inte är kvar precis som förr. Den kommer att komma trots att jag intellektuellt vet att han inte finns kvar. Men hjärtat fattar inte, kroppen har klivit in genom den där dörren så många gånger. Muskelminnet skapar ett lyckorus per automatik sekunderna då jag färdas i hissen mot hans lägenhet. Så är det för så har det alltid varit. Jag orkar inte skriva en tacksamhetslista idag. Jag är så jävla ledsen. Har ni några tips på hur jag ska hantera den här situationen så är ni varmt välkomna att tipsa loss. Ni som har förlorat någon nära, hur har ni bearbetat det? Det finns de som säger att att rensa lägenheten kan vara bra för bearbetningen. Att det väcker minnen samtidigt som man tar farväl. 60 år mellan vissa generationer, Det skapar sorgliga situationer, Så lite tid, "Elaine, Lev ditt liv" och "Farfar, vila i frid", Jag får inte ihop dessa två, Hur blev jag nu och du då? Vill att det vi ska leva båda två. Godnatt lilla farfar vi ses sen, Och du svarar: ja det gör vi älskade vän. /Elaine, stänger av en stund och går och tränar.
