Idag så nåddes ju hela Sverige av nyheten om att Einar blivit ihjälskjuten. Det är så tragiskt. Jag tänker på hur det var när jag växte upp, vad som drabbade. Hur vissa barn drogs in i det kriminella för att få ha en tillhörighet och/eller vara coola. Sen fanns det de som inte hade ett val, de ville vara som storebror - cool och stor. Jag minns en pappa som blev knivhuggen i portuppgången mittemot vårt höghus, jag minns en kille i klassen som dog i en överdos i högstadiet, de osäkra tjejerna som stod i centrum och rökte redan i mellanstadiet. Vi hörde om dödsskjutningar. Så stora händelser, så små öron med tunga nyheter. Så många drabbade, indragna. Barn. Min mamma var sträng och det är jag tacksam för idag. Jag fick inte mer än passera Bredängs centrum eller stanna till för att köpa godis på Godisfabriken, videoaffären eller Pressbyrån för att gå raka vägen hem igen. Jag fick bra regler. Men vi pratade inte så mycket om det känslomässiga som rörde sig i ett barnbröst när saker som hände idag hände i vår direkta närhet. Jag tror inte mina föräldrageneration hade de känslomässiga verktygen att prata med barn om sånt när man bara ville att barnen skulle leka kull, kurrgömma, längta efter fredagsmys och lördagsgodis - inte tänka på dödsskjutningar. Jag vet inte ens om jag har de verktygen, men man får ju försöka. Förutom att det är så tragiskt så tittade jag oroligt på Matheo i morse. Hur ska jag prata med honom? Det är väl bättre att man som förälder tar samtalet med sina barn innan de får höra nyheten från vänner. Jag berättade om Einar och han frågade varför de dödade honom. Frågor som ”var han rädd”, ”hade han ont”, ”Vad händer med hans mamma och pappa”. Så hjärtslitande frågor med ett svar ”Jag vet inte vännen min”.💔 Jag sa bara att Matheo inte skulle lockas till det som var coolt men dumt och till och med olagligt. Jag visste inte vad mer jag skulle säga, men jag visste att jag vill säga mer än jag hade fått höra när saker som dessa hände i Bredäng. Hur pratar ni med era barn idag?
