Igår låg jag och klurade på mitt engagemang i mina vänner. Gustav tycker att det kan bli för mycket, att deras problem blir våra. Så var det när jag var singel, men nu har jag ju en familj och en hel lördagkväll kan ju inte gå till agera hobbypsykolog åt vänner. Det är svårt att bryta det mönstret för jag har alltid varit sån. Vänner har kommit hem till min gråtandes mitt i natten pga nåt killproblem. Så mysigt att vakna upp och dricka te på bokvägen 5 i mitt lilla kök. Vi sov över hos varandra och ja, vännerna var prio 1. Nu är det två andra som är det och det känns bra. Men ibland, bara ibland så kan jag längta tillbaka till vänskapstiden. Vilja följa en "kom-över-impuls". Men jag hejdar mig och nu är istället meningen "jag kan inte lägga mig i mer" vanligare än "kom över". Det värker lite i hjärtat när jag säger så, men det känns också vettigt på samma gång. Hur är ni med vänner? Är deras problem era problem? Är ni i en vänperiod just nu? Isf avundas jag er.
