Jag vettetusan om det här inlägget passar på linkedin eller här? Det är ju dels professionellt men också dels personligt med tanke på min historik och känslomässiga förmåga/akilleshäl att dra ner järnridån för folk jag tycker har gått över gränsen eller varit riktigt dumma. Min psykolog sa det så bra en gång i tiden att "Du har ofta rätt i sak, men ibland har du ner 5:ans växel i ilska när du skulle kunna köra på 3:ans". Well, igår hade jag i 5:ans växel och bad en person att fara åt alla helvetesgap som finns att besöka. Jag vet att jag har rätt i sak, lite osäker på om jag skulle haft 4.5:ans växel istället för 5:an, haha. Men några ord inbäddat i silkespapper förtjänar hen inte. Jag vill berätta detta utan att skapa spekulationer mot personer som inte förtjänar det och samtidigt inte hänga ut den det verkligen handlar om. Men bara för att utesluta så handlar det om mig som kund och hen som företagare/återförsäljaren och en jag dessutom trodde var en kompis. Jag tycker diskussionen är viktig att ta i dessa tider då många som hjälpt där ute är personer kan behöva hjälp idag. Det är viktigt att se det, tar du emot hjälp ska du vara vaksam för när du kan ge tillbaka. När hen startade sin verksamhet så var det i motvind och jag gjorde allt för att marknadsföra den. Inte för att jag ville ha något tillbaka utan för att vara så som man kan vara - snäll och hjälpsam till folk som har det tufft och är duktiga på det dom gör. Jag tycker att duktigt folk förtjänar medvind och man får väl blåsa så gott det går från sitt eget håll. Jag berättade inte att ett inlägg på Instagram är värt 35.000 kronor med mitt antal följare, eller ett blogginlägg på den tiden då bloggen var bamsig var värd cirka 45.000 kronor. Jag berättade inte heller att jag tackar nej till mycket samarbeten. Jag tänker att hjälper man så får man göra det villkorslöst och bara hoppas att det landar i tacksamhet och kanske lite hjälp nån gång om det skulle knaka för mig. Ett litet underliggande villkor som jag vet att människor med hjärtat på rätt plats har. Kunder till hen berättade att de hittade till hen tack vare mig och hen verkade verkligen tacksam! Jag anlitade hen flitigt med små men för mig tacksamma rabatter som hen gav ibland. Det spelar ingen roll hur många kronor, symboliken är det viktiga. Nu är det jag som har motvind. Som har tvingats varsla anställda och man kan säga att vi inte riktigt har vinden i ryggen. Det har inte riktigt någon i Sverige förtutom den där kompisen som berättade att "det är så mycket nu, aldrig varit så mycket". Hen klagade nästan lite olämpligt i dessa tider, ungefär som en vältränad skulle klaga på sexpack som skaver när en annan sitter brevdid med valkar som skaver mot osympatiska byxor. När man har motvind, då kan man tänka sig att de som man hjälpt i svåra tider ska göra detsamma för en när vindarna vänder. Hen berättade att hens bransch aldrig har gått bättre och att "det är mycket nu". Jag frågade om hen kunde klämma in mig för ett uppdrag och det kunde hen. När hen gav offertförslaget så såg det väldigt dyrt ut, dyrare än många hens konkurrenter och faktiskt lite dyrare än jag hade väntat mig från en som jag gjort kanske 20 inlägg á 35000 genom åren för att hjälpa till. Känner ni hur det svider? Jag tycker det är pinsamt att berätta vad man har gjort för personer, nästan lite ofint att göra det. Men jag tycker heller inte om att bli tagen för given eller att folk ser guldkorn man gett som grus. Så jag tänkte att jag smyger in lite information om vad inläggen är värda och frågar om hen kan tänka sig att kanske inte sälja det dyraste hen har utan lite mer budget? Jag hintar om att det inte går så jättebra nu, utan att förvänta mig något gratis utan att hen kanske inte ska förvänta sig att jag är den där storkunden jag en gång var som strösslar pengar över hens business utöver marknadsföring. Utan att använda de orden förstås. Jag säger i princip att jag bara har råd med stor budget just nu. Och vet ni vad som händer? Hen blir arg på mig. "Jag trodde ni hade en budget! Jag har inte tid med detta! Anlita någon annan" Arg för att jag inte har råd med hens första offert. Ni vet. När man nyss har förlorat en nära anhörig i Corona, har en annan nära anhörig som riskerar att bli bostadslös till följd av det och dessutom varslat och ligger hemma med det som största sannolikhet är Corona. Men bortsett från det. När man har hjälpt en person så helvetiskt mycket i personens motvind och den hjälpen förvandlas till piss i ens egen motvind. Ja då är inte jag den som blir glad. Imorse satt jag vid frukosten och grät helt ärligt. För ilska är egentligen sorg. Det var så fint att prata med Gustav och Matheo om vänskap och jobb och hur alla inte lyckas hålla sig snälla eller ödmjuka på vägen upp i sin egen framgång. Det finns studier som visar att framgång och makt förändrar många, alla kan inte hantera det. Det är inte förrän vindarna vänder igen och folk inte står kvar och "blåser" som du kanske fattar vad du har gjort och vilka du tagit för givet. Jag tycker det är så märkligt och spännande hur folk visar sina riktiga ansikten i dessa tider. Jag har aldrig varit en gratisåkare, men jag har heller aldrig varit med om att bli utskälld eller få skam av det enkla skälet att jag inte kan betala så mycket som en jag trodde var en kompis förväntade. Är ni personer som ger för mycket ibland och blir besvikna? Det kan ju ske både professionellt och privat men känslan är snarlik det är bara graden av besvikelse som skiljer sig. "Stå inte och stirra på den stängda dörren, vänd dig om mot alla öppna dörrar i framtiden", det tröstar jag mig själv med nu. Nu kan jag ge tid, energi, pengar och kanske marknadsföring till någon som verkligen förtjänar det och med hjärtat på rätt plats. Jag skulle vara tacksam om ni inte spekulerade kring vem det är utan bara berättar hur ni känner kring temat ge och ta. Vill inte ha en skvallerblogg men vill kunna vädra känslor när de är aktuella, för då blir det mer som bloggen var förr. Äkta, utan filter med riktiga känslor och tankar. Det är en balansgång det där, men jag tror att jag är på rätt sida. Säg till annars. Kram en ledsen Elaine
