Jag gick runt i trädgården och lyssnade på sommarpratet av han, munken. Det som alla i min algoritm pratar om. Björn Nattikho. Det var så fint. Jag fyllde stora krus med jord, planterade högt gräs och stannade upp och grät en skvätt. Fortsatte att plantera. Jag inspirerades av ord som ”köttkostym” och att inte tro på sina tankar. Betrakta dem. Jag betraktade mina en stund och insåg att det fanns en sak som var med mig denna kväll. En irritation från en kommentar och jag undrade varför jag lät den påverka mig. Så gick det upp ett ljus för mig. Jag gillar inte så-du-menar-diskussioner. När personer antar negativa intentioner från min sida. Det sårar mig. En lite skiftning från att anta till att nyfiket fråga hur jag menar, att ställa frågan med ett öppet sinne istället för dömande antagande - det gör hela skillnaden för mig. Jag svarar mer än gärna. Men när du blandar in antaganden och berättar mina intentioner, då rör det upp dåliga känslor i mig. Jag ska inte gå med i så-du-menar-diskussioner igen. Det har jag lärt mig, för de gör inte att jag vill förklara hur jag menar, de gör mig bara irriterad.. Kanske ett standardsvar framöver: din kommentar gjorde mig ledsen och oförmögen att hålla en konstruktiv dialog så jag avstår. Nästa gång du vill veta hur jag menar så fråga utan dömande antagande. När du uppfattar något på ett sätt så var ödmjuk med din tolkning utan att stämpla mina orda andemening med din tolkning. Min intention och din tolkning går inte alltid hand i hand. Tack.❤️ Men jag tänker också att det är bra att istället för att bli upprörd kunna stanna vid betraktandet och se ”ah där är en sån där grej som aldrig leder till något konstruktivt. Jag kliver inte in”. Det vore häftigt! Har ni saker ni vet att ni retar er på och därför zoomar ut/går därifrån för att inte tala i affekt? Som en gratis kurs från universum. Imorgon börjar nokialivet, meditation och betraltandet av tankar. Jag ser fram emot det.
