Jag har inte tänkt på det förut, men den senaste veckan är den första gången som jag njuter av tid med vänner. Jag har en massa rolig kompistid planerad denna vecka. Sedan farfar fick sin stroke för ett år sedan så tyckte jag bara att alla förslag från vänner var irriterande och stressande. Jättemärkligt, men någonstans så kände jag väl på mig att farfars tid var tidsbestämd. Så när någon sa, "Vill du hänga?" hörde jag bara "Vill du strunta i din farfar?". Jättemärkligt jag vet. Men både jag och min kusin Katariina har satt farfar före oss själva det senaste året. Våra barn allra först förstås, men farfar sen och sist oss själva. Nu är jag äntligen öppen för häng och kan blicka på folk som umgås och känna att det är härligt. Jag vill också, känner ingen stress men glädje över att jag äntligen vill igen. Jag plingade på min granne Eva - en urmysig granne som skilde sig efter ett 30-årigt äktenskap - och frågade hur hon mådde. Bara en sån sak. Det brukar vara min vardag att göra en sån sak, men all energi har gått till farfar och det är jag glad för. Eva och jag stod och pratade och sa att vi skulle ta en kopp te i snar framtid. Jag ska nog få henne att börja dejta igen, sån snygg och go kvinna förtjänar lite uppvaktning. Hon började fnissa glatt när jag frågade om hon dejtade, precis som Inger gjorde när jag föreslog dejt med farfar. Tänk, det blev ju riktigt bra av det.
