Jag har svårt att förlåta mig själv när jag gjort fel, däremot har jag inte svårt att säga förlåt. Oavsett om det gått lång eller kort tid efter vad som än hänt har hänt. Och oavsett vem det var ”som började”. Det spelar ingen roll för mig, jag kan fortfarande ta ansvar för de delar i mitt beteende som jag inte känner mig stolt över. Vissa kallar det att ”krypa till korset”, ”sakna ryggrad”, ”pudla” och de kan till och med säga att det är pinsamt att jag ber om ursäkt för sent. Men jag håller inte med. Jag hoppas att det bor ett mått av ödmjukhet i mig att egot gett sig iväg och att jag faktiskt tvärtom mot att sakna ryggrad, faktiskt växer. Utan att slå mig för bröstet så känns det så. ”Man kan tro att du vill bli kompis med Hannah & Amanda och vara med i deras klick. Var det därför du sa förlåt” hävdade någon. Nu ska jag försöka säga detta så kärleksfullt jag kan. Jag har noll intresse av att umgås med dem. Det finns en lista på tusen saker jag hellre gör. Kanske tiotusen saker. ”Så du hade fel och Hanna och Amanda hade rätt!” Det handlar inte om vem som hade rätt eller fel utan om att jag tar ansvar-, och ber om ursäkt för det jag anser att jag gjorde fel. Så att det känns rent i mig. Jag tar alltså inte ansvar för de som - enligt H&A bojkottade deras varumärke. Men jag tar ansvar för att jag kunde varit mer saklig och till viss del vuxen i min kritik. Uppmanat till en svans av förståelse och bett folk att respektera min sakliga kritik så att den inte drunknar i andra människors hat och så att inte perspektivet och offerrollen går till den som fått kritiken från början. Och Anton Magnusson. Vill jag bli kompis med honom och fnissa i studion medan vi jammar till hans roliga pedofillåtar? Näe. Jag är inte så förtjust i den humorn. Men jag vill inte att han ska vara arbetslös, olycklig eller utsatt för hot eller hat på grund av min eller andras kritik. Hade jag gjort om allt så hade jag uppmanat folk att - om de valde att skriva något isf bett dem att sakligt förklara varför de ansåg att låten sårade dom. Att ge uttryck för det genom att ringa arbetsgivare som folk gjorde är inte bra. Eller Spotify - som jag gjorde är inte heller bra - det ber jag om ursäkt för. Tycker jag att han gjorde alla rätt i debatten? Det är inte väsentligt, det väsentliga är att jag vill äga det som var fel i mina handlingar. Det står andra fritt och göra det dem vill med sina. Ledsen att jag bidrog till en del av det helvete du gick igenom Anton, det var verkligen inte min mening.❤️ Sigge och Alexs kompis berättade hur dåligt de mådde över drevet som tog fart efter jag bemötte Sigge när han hävdade att jag hittade på statistik om sexuellt utnyttjade barn och att hans kompis råkat illa ut på grund av mig och mitt initiativ Förskolebrevet. Jag reagerade riktigt förbannat på den anklagelsen och jag vet att jag inte hade känslomässiga verktyg då att göra annat. Idag har jag det. Så därför bad jag om ursäkt till dem båda häromdagen. Två som jag vet knappast ägnar en tanke åt det gamla grollet, men jag tycker elakheter jag hävt ur mig skaver oavsett vem som började eller vem som hade rätt. Jag vill vara snäll och mena väl, alltid. Sätta gränser utan att tappa respekten. Säger jag det för att jag vill bli omnämnd i deras podd? :) Nej. Jag vill äga mina misstag oavsett vad som föranledde diskussionen. Det finns fler jag vill be om ursäkt till, några hsr jag redan bett om ursäkt till utan att ta det offentligt. Ett fåtal vill jag ha en sån där ”fin-bekant-relation-till” som vi hade förr. Men de flesta vill jag inte alls ha en relation till jag vill bara be om ursäkt och ge dem den respekten jag inte förmådde ge dem då i ett så litet stort ord som förlåt. Det är allt och ganska mycket för att vara jag. Eller för att vara den jag var för några år sedan. Jag tycker precis som TKVRT att vi måste kunna diskutera och kritisera saker som pedofillåtar när vart fjärde barn blir sexuellt utnyttjat. Vi måste kunna diskutera skämt från vita medelåldersmän som inte satt sin fot i orten och skrattar ändå gått åt sånger om skjutningarna när anhöriga mammors tårar till skjutna barn inte hunnit torka. Vi måste kunna kritisera det utan att det ska drunkna i hat och hot från drevarna. Vi måste låta de skjutna och dödade svenska medborgarna - låta de dödade barnen få vara offren och inte en nättrollsansatt priviligerad komiker. Han förtjänar såklart inte hatet, han förtjänar att lära sig mer. Han behöver lära sig mer. Och alla barn och vuxna som skjutits till döds i orten förtjänar att leva. Det ena utesluter inte det andra, men viktig kritik faller i hatet. Fokuset på hatet och de som skulle haft chans att växa i mer kunskap gör inte det då journalisten klär dem i drev-offerkoftan. Är ni med? Så vi har ett problem. Hatsvansen kan inte kallas svans när den som kritiserar gör det sakligt. Journalister borde inte ge dessa människor som dränker kritiken i hat nån uppmärksamhet. Skit i ”folket rasar”, sätt ljuset på kritiken, förklaringen och kanske ett förlåt och så är saken klar. Vi som kritiserar kan också ödmjukt be folk att hålla det sakligt. Framöver hade jag skrivit: Jag vill så gärna ha en konstruktiv dialog utan hat eller hot. Är du arg? Känn så. Men skriv inte din ilska i affekt utan förklara varför du blir sårad så andra kan förstå vad du menar, inte i form av personliga påhopp utan personliga upplevelser. Annars faller detta jag skrivit platt och återigen drunknar viktig kritik i hat. Snälla hjälp mig att hålla den flytande genom att hålla kvar i respekten för alla när du skriver. Även dem du inte håller med. Tack❤️” Och du/vi som blir kritiserade, lyssna på den sakliga kritiken och be om ursäkt istället för att stanna i utvecklingen i skydd av offer-för-hatsvansen-rollen. Det här är sista gången jag skriver om tiden då jag medverkade till en cancelkultur. Det var längesen jag var med och jag skäms över den tiden. Jag har gått vidare och bett om ursäkt. Nästa grej är att jag ska förlåta mig själv och sluta älta. Jag tror inte någon av ovannämnda eller ickenämnda ägnar mig så mycket som en tanke. Så det är rätt sorgligt att jag ältar all affekter som för längesen gått ut i mina sociala medier, men kanske kan det jag gjorde då få andra att också tänka till? Utbrott kommer med en lång baksmälla och det är inte värt det. Som Bob Hansson så fint skrev ”Det är mycket roligare att vifta på en svans av förståelse och glädje”, sånna svansar skapar jag gärna framöver. ❤️
