Mamma gav mig en kasse av minnen och här hittade jag ett foto på mig och Faje när vi är 16 och 17 år. Han är ett år äldre än mig och en av mina barndomsvänner som blivit en bror från en annan mor. Här står vi hemma hos mamma på Bredängsvägen 206 där vi bodde upp på 8:e våningen. Här är vi 1997, jag har precis haft en sommar i London och gillar tydligen magtröjor och min piercing i naveln. Att vi skulle vara vänner 23år senare tvivlade jag inte på men det är något häftigt med en sån vänskap. Där man känner till varenda fas, motgång och framgår i livet. Sen är det jäkligt kul att se bilder med så stora mellanrum! Vi måste ta ett till om tio år igen för att se hur det ser ut då. Jag tycker vi ser lyckliga ut. Men jag måste säga att så härligt det är med barndomsvänner, lika härligt är det med personer som man klickar med direkt och känner "Åh-där-är-du-ju" vänner. Sånna som är av samma sort och humor, värderingar, känslan för saker och ting klickar. Det är inte fel alls. Jag ska inte vara rädd för nya vänner, trots att jag bränt mig några gånger. Det är det faktiskt värt för de guldklimpar man får genom elden.