Jag har berättat för er om mina utomkroppendrömmar, eller hur. Det är precis innan jag ska somna som jag hamnar i sömnparalys och inte kan röra kroppen fast jag kan se vad som händer omkring mig. Creepy sak att vara med om och jag vet att jag inte är ensam. En new age vän gratulerade mig för "gåvan" och uppmanade mig att "ta resan". Det var 2000 han sa så. Jag var inte jättesugen på nån resa i sömnparalysen för allt den innehåller för mig är rädsla. När jag försökte röra mig på den tiden så var det som om någon höll fast mig och varje rörelse lät som gnissel eller skrik i öronen. Nuförtiden övergår drömmen till att jag lämnar kroppen och ser den ligga kvar. Rummet är som vanligt men fyllt av samma känsla som jag har i drömmen - rädsla. Jag hamnar vid golvet, som längst kommer jag till dörren. Skiter på mig mentalt av rädsla, flyger in i kroppen igen och vaknar i ett andetag av rädsla. Det är SÅ verkligt. Min mamma har samma drömmar och min morfar hade det mer, men han tog sig inte längre än sömnparalysen och vaknade upp skrikande precis som jag gjorde i början av 2000. Numera "tar jag resan" i drömmen. I natt tog jag mig mod och svävade omkring på en massa obehagliga platser. Fattar ingenting. Det värsta är att människor i drömmen är rädda för mig, även jag blir rädd för mig själv. Jag är som besatt, hemsökt av en massa onda andar som vill illa. Det är så läskigt. Sen när jag vaknar blir jag alldeles vissen som nu och undrar om jag är ond innerst inne. Jag vet folk som haft drömmar som jag men åker jorden runt till ljusa platser. Jag fattar inte vad meningen är med mina. Lider jag av nån psykisk sjukdom som bubblar? En massa tveksamheter öppnas inom mig när jag drömmer så här. Är det en konsekvens av de sexuella övergrepp min Tor utsatte mig för som barn? Bär jag på förtryckt ilska och riktar den fel. Känner någon av er igen sömnparalysen, skriken i öronen samt gnissel när man försöker röra sig? Jag tycker det är så sjukt obehagligt. Hade gärna sett det som en kosmisk tur och retur resa till härliga platser. Men för mig är det bara mörker, rädsla och ångest. Som ett obehagligt täcke över ryggen. Jag kan inte tänka på det innan jag somnar för då hamnar jag där igen..
