Jullovet har varit så himla intressant och det är så nytt för mig. Någon sa att ha få adhd-medicin såklart inte fungerar för alla men för henne var det som att få glasögon och se världen som andra får se den. Uppleva känslan som neurotypiska personer som har dopaminpåslaget i hjärnan vi med adhd saknar. Jag håller med henne. Alla mina ta-tag-i-trösklar sjönk och jag har organiserat varenda skåp i hemmet som min funktionsnedsättning har ställt till med. Det tog hela jullovet, och det var både meditativt och ett bryskt uppvaknade kring hur illa däran jag var i min funktionsnedsättning. Det var som att rensa och strukturera åt en mentalsjuk kvinna. Jag insåg inte att jag hade en shoppingproblematik förrän jag räknade mina silkesblusar - många identiska för jag inte orkat stryka och då köpt en ny likadan och många oanvända fortfarande med prislapparna kvar - till hundra stycken. Det är inga billiga blusar vi pratar om för jag har bara köpt utan att titta på prislappen. Tillhör diagnosen för många av oss att ha den där bristen på impuls. Jag har inte gett saker till välgörenhet utan jag har gett mig själv ett köpstopp detta år och gjort en "hemmabutik" i en av garderoberna i tvättstugan. Så skulle jag vilja ha något nytt så har jag 50 nya blusar där nere. Herregud. Jag mår faktiskt lite illa när jag berättar det. Skäms gör jag också men jag måste bara inse att det inte var jag utan min funktionsnedsättning. Men var inte oroliga. Jag kommer inte vara en sån som skyller på ADHD så fort jag beter mig illa utan jag kommer ha en tid nu då jag kanske kommer ha behov att prata om det, men sen kommer jag väl bli varm i kläderna och det blir en del av mig som allt annat. Och jag lovar att jag kommer ta ansvar till folk i min omgivning. Aldrig säga "det där kan inte jag göra jag har adhd" eller "jag kan inte rå för att jag skrek, jag har adhd". Jag kommer alltid att försöka även med det som är utmaningar för mig, för jag har medicin och jag har en livsstil som jagar dopaminer och minimerar risk för symptomen - sömn 8h, struktur, inget socker eller snabba kolhydrater, regelbunden bra mat och träning varje dag. Det ska gå. Jag ska bli bra på det här. Jag har blivit en närvarande mamma. Varje natt har jag utan medicin somnat stressad över dagarna som gått och tiden jag missat med mina barn för att jag legat i ett mörkt rum och försökt vila hjärnan medan resten av familjen ätit middag. Hur jag istället för att tänka på mina barn och deras vardag kidnappats av adhd-tankarna som ofta är grubbel över gammal groll med vänner som ingen annan än jag minns. Det är bort nu. Vi har byggt kojor, försökt sova i den tillsammans, gett upp och kraschat i sängen i en hög hela familjen. Det har varit och är så mysigt och jag är så tacksam att jag kan och orkar göra det jag hela tiden velat. Och den där jädra tankeradion som spelat hundra tankar i min hjärna, den är avstängd. Barnen är med mig hela tiden. Det är så himla mysigt. Mina rutiner tar inte tid från familjen utan de kommer in en efter en och håller mig sällskap. Matheo stylar med sin fotboll utanför gymmet på tomten och jag får ge betyg på hans skott med fingrarna mellan mina set. Älskade unge. Och mamma har jag ju bett om ursäkt för en livstid av oproportionerliga utbrott som hon fått av mig. Hon visste hela tiden att något inte riktigt stämde men när jag var barn fick inte flickor min diagnos. Det var pojkar som fick det som kallades DAMP på 80- och 90-talet. Mamma har såklart förlåtit mig och hon säger att jag är en helt annan tjej nu med medicineringen och livsstilen som tillkommit. Jag är glad för det. Vi är på en riktigt bra plats nu, Gustav och Pascal under kojan vi hade över jullovet ❤️ Min familj, mina älskade barn, man, mamma, svärföräldrar, och svägerskor säger att de märker en positiv förändring. Att jag är lugnare och har mer tålamod. Snällare och mer närvarande. Mina vänner undrar vart jag har tagit vägen. Jag älskar mina vänner och tycker om att prata med dom i tid och otid, men medicinen gör att den tröskeln att ringa dom lika ofta som förr har höjts enormt. För jag är ju så tillfreds där jag är. Sen har jag mobilen parkerad i byrålådan så fort jag kommer hem och som jag har velat, men inte kunnat uppfylla på grund av de falska dopaminerna sociala medier gav min hjärna. Jag kunde sitta i timmar i telefonen. Nu är det äntligen helt borta. Så jag är inte en lika frekvent ringande kompis trots att jag fortfarande är här och skulle göra allt för mina vänner. Jag tror att många känner att jag är längre bort. Jag är precis här bara inte lika frekvent som förut. Och framför allt är jag lycklig och den jag är på mediciner gör att mina barn kramar mig mer, harmonin finns i hemmet och Gustav är så tacksam till förändringen. Det känns som att det är det jag måste gå på. Jag ska berätta mer om hur det har påverkat mitt jobb, men av någon anledning så skriver jag bibellånga inlägg på bloggen så jag spar det till en annan dag. Tack snälla för att ni är här och delar detta med mig. Jag är så tacksam! Stor kram
