När Gustav och jag sitter på restaurang och servitören förklarar att rätten är en spädgris så är det bara jag som hajar till och tänker spädbarn. "Vaddå tog man kultingen från mamman när den var nyfödd." Stora ögon och stirrig blick, darrande haka. Gustav ler, stryker mig över armen och ber diskret om menyn så jag får beställa något annat. Så har det varit i alla år tills jag tog steget och blev vegan. DETTA ÄR INTE PROPAGANDA, DET ÄR EN RESA IN I MITT KÄNSLOLIV. Blodduva ska vara exklusivt, men jag ser en skadad duva. Revbensspjäll är revben för mig, inte en maträtt. Kalvfärs är en liten kalv som blivit tagen från Mamma Mu (här börjar Gustav asgarva åt mig medan jag halvbölar och skrattar för att han skrattar) och nermald till min tallrik. Det går inte längre. I en massa år har jag avfärdat mig som fånig som blir känslomässigt berörd, men i år så gav jag upp. Det har varit jobbigt att bli vegan för jag har varit rätt sjuk. Jag blev ordinerad att äta ägg ett tag för att få i mig allt. Köpte ekologiska ägg från frigående höns med insåg snabbt att dessa höns går "fritt" inomhus hela sina liv. Vaaaa fan!!! Jag vet inte hur jag ska tänka. Det här handlar inte bara om veganism utan om precis allting. Kedjan från mitt leverne till vart det uppstår till konsekvenserna av det. Jag önskar att man kunde se allt klart så besluten hade varit lättare, samtidigt som jag ibland bara vill knipa med ögonen och skita i allt. Men jag är inte gjort för det senare. Om jag handlade en snygg tröja på HM och samtidigt såg vem som tillverkade tröjan så hade jag förmodligen inte köpt den för att kedjan inte känts ok. Om jag hade sett siffror på hur mkt tröjan kostade klimatet så hade saken varit säkert lika svår. Eller skinkan i affärerna. Gustav sa att skinkan i Spanien är grym. I det läget. Var det så enkelt för mig att se kedjan direkt. Slakteriet och grisarna. Men det är bara ett område som jag ser helt klart i. Ekologiskt eller inte, det är dödandet av någon som vill leva och inte kan säga ifrån som gör mig förtvivlad. Den här fina men också känslomässigt svåra filmen, den bekräftade det jag alltid känt inom mig. Jag önskar att kedjorna mellan det vi köper, äter och konsekvenserna av det vi gör var mer klara. Jag tror att skälet till att jag blev vegan är just det där med att ta sig rätten över någon som är oförmögen att göra motstånd. Det känns inte rätt. Jag sitter ofta och känner mig ensam och fånig. Tänker "är det bara jag" som inte tänker kycklingvingar utan vingar som busigt borde flaxa omkring, inte ligga friterade på en tallrik. Kanske bara jag som är fånig. Men då är jag väl fånig.
