Godmorgon mina vänskapsanalytiker. Japp det är sånt jag tänker på idag hur mycket jag ägnat mitt liv att analysera hur vänskapsgummibandet tänjs ut och tajtas ihop ibland. Hur jag försöker förhålla mig till de jag varit nära och plötsligt är goda bekanta till. Jag gör det för svårt och stort i mitt huvud. Och inte det. Jag har gjort det stort för Matheo som i sin tur är helt chill med att han leker med vissa en tid och andra en annan tid. Åtta barre och kan det jag går terapi för att göra. Jag tror jag är skadad av barndomstiden då alla tjejer hade bästisar och jag också ville ha det. Det var egentligen helt sjukt hur vi frågade bästis-chans, gjorde slut och sa ”jag vill inte vara din bästis längre”. Så gick man där ensam sökande efter en ny bästis. Det är inte förrän nu som jag inser att alla mina vänner är bra vänner, bästa vänner. Matheo blev riktigt nära vän med en kompis. Sen gled de ifrån varandra och det var en mycket större deal för mig än för honom. Men jag gav inte uttryck för det mer än att jag kanske ställde försiktiga frågor om J men lite väl undertryckt dramaturgi🙈. Till och med J:s mamma och jag ringde varandra och var bekymrade trots att killarna inte var det. Igår hittade de tillbaka till varandra och mamman och jag stod och pratade länge, glatt och lättat över att det blivit bra igen. Men kom på oss själva med att göra vänskapen mellan killarna till en sån big deal när dom själva rycker på axlarna. Sen undrar jag om det är en större grej för flickor än för pojkar? Kanske skulle vi behöva avdramatisera ”bästisfenomenet” för tjejer. Kanske är det skadligt? För mig var det det? Vad tänker ni?❤️
