Det går inte bra att försöka vara man av det enkla skälet att jag inte är en. Jag ligger uppe med dödsångest för att mina barn snart inte är barn och kommer inte vilja vara mig dygnets alla timmar som de vill nu. Tre dagar av ensamtid, att det kan bygga upp sånt dåligt samvete är ju inte klokt. Är jag helt oförmögen att njuta fullt ut utan denna baksmälla? Min älskling drog på sig julmössan och jag kände Yes, han är fortfarande fri, fortfarande ett barn och jag har tid. Jag insåg att vi båda gillar jultemat mitt i september Jag vet inte vad det här är. Ångesten. Jo jag har mina aningar. Jag kunde inte sätta gränser som barn och när jag försökte värja mig mot pappa så var jag rädd att han inte skulle älska mig längre… kopplingen kanske känns långsökt men den är inte det. Det är otroligt laddat för mig att göra det jag vill och inte ha dåligt samvete för det. Just nu känns det som jag kommer förlora man och tre barn för livet just för att jag tagit tre dagar av självtid. Herregud, jag som verkligen behöver läka och tänka. Undrar om jag behöver antidepp? Jag borde vars göad och jag är glad över allt fint jag gjort idag, dansat med mina kusiner och Laity i vårt gym. Evelyn var mer en stund också. Det här är saker under dagen som gjorde att jag nästan gick i bitar av tacksamhet och glädje. Men så kommer natten och ångesten över att jag är ond, dålig mamma dålig allt som gör saker för mig. Jag behöver nog hjälp helt enkelt. Vad tror ni? Känner ni igen det? Jag kan inte ha ångest hela livet och sen dö. Det går inte. Haha, fan vad knasig jag är men det är… inte kul.
