För första gången i sitt snart åtta månaders korta liv så är Matheo sjuk. Gustav och jag känner oss lite hjälplösa och förvirrade, det är ju första gången. Och ni som är rutinerade föräldrar hade nog skrattat åt oss och hur vi far omkring som yra förvirrade höns. Matheo hostar och hostar tills han till slut kräks. Jag ska inte gå in på mer detaljer än så, men jag låter han ligga högt så luftvägarna får det lättare. Vi ska gå till barnavårdcentralen i eftermiddag och se att allt är ok. Det är hemskt vad hjärtat värker när ens barn är sjuk. Det är första gången jag får erfara det. Jag går runt och harklar mig för att jag vill att han ska göra det, ologiskt jag vet. Matheo sover bredvid mig i detta nu och andas rossligt. Jag läser de sista sidorna av Proof of Heaven. Jag tycker den är sådär. Den gör att man vill veta mer och läsa mer så jag kan inte låta bli att dra slutsatsen att författaren bara vill sälja mer böcker. Hade jag varit i himlen hade jag skrivit ALLT i en bok och delat ut den till alla. Kapitalistiskt tänk när man säger sig ha träffat Gud, det är för mig oförenligt. Jag säger inte att man inte får tjäna pengar som troende, men den här författaren tror ju inte - han säger sig veta. Jag tycker att ambitionen att krama ut pengar ur folk när budskapet är att evigt liv finns, det är märkligt. Ambitionen att sprida ordet borde vara större än att tjäna pengar. Eller vad säger ni? Samtidigt så säger psykologiska undersökningar att vi uppskattar det vi betalar för på något sätt, mer än det vi får gratis. Så en liten slant hade man kanske tagit för en sån bok, men att försöka kränga mer böcker känns väldigt "ogudligt". Det får mig att tänka på Karisma. Fan på ren svenska var förbannad jag är på de där pastorerna som lurade så fina människor och gjorde oss andra "församlingsskadade". Jag kan tänka mig att gå till bloggvännen Esthers församling. Jag kan starta en Gospelkör där Esther! :) haha! Jag älskar gospel. Jag kan vara en galen kvinna som springer omkring och leder gospelkören med Praise the lord. Ja, exakt ni vet. Ungefär så här. Något helt annat. Vi åkte förbi Stefans systerdotter Rebecka igår. Hon fyllde 15år och är en bloggvän. Så himla roligt. Jag köpte ett Voluspa doftljus till henne och tyckte det var världens bästa present. Men så kom jag på att det är jag som älskar doftljus. Varför blir det så att man köper presenter som man själv vill ha? Gör ni också så ibland? Hon älskade dock ljuset som tur är. /Elaine, läser ut de sista sidorna av Proof of Heaven med rynkad näsa.
