Jag bad en bön på väg till föris att det skulle gå bättre denna gång. Tyvärr blev det sämre. Matheo grät redan när han såg staketen till föris. Jag däremot kände mig rätt cool på nåt övernaturligt sätt. Jag såg ju hur glad han var igår när jag skulle hämta honom och det var innan han såg mig. Men nu var han ledsen såklart och jag stod och tjuvkikade bakom hörnet när jag gått för att se om gråten skulle avta. Det skulle vara så skönt att se ett leende på de där läpparna innan jag gick. Men inte det heller. Jag hann inte stanna så länge för en kurs hos en Advokatbyrå väntar. Känns menlöst på en dag som denna, men det här har jag på mig. På tal om barnens bästa och föräldrarnas långa tår i dessa diskussioner. Jag kan anta att ett sånt här inlägg genererar till en massa åsikter kring vad som är alla barns bästa. Jag vill bara säga att jag är tacksam för alla olika åsikter och framför allt för att så många vill Matheos bästa.❤️ Men för att ha en något mer ödmjuk ton och kanske undvika en massa tår så kanske vi kan snacka i termer av "Min erfarenhet är" istället. Varför? Jo för även om dina barn älskar att vara på föris så är dina barn inte mina barn. Och om dina barn blommar av att du är hemmaförälder så är det fortfarande inte mina barn. Det känns som att vi i diskussionen om barnens bästa klumpar ihop dem i en stor massa och glömmer bort att de är individer med olika behov. För när klumpar vi ihop oss själva med stora massan? För oss är det så självklart att vi är unika med egna behov och önskemål, men för barnen då är det annat - de är barn. Jag kan inte dra några slutsatser än, men nej jag är inte övertygad om att förskola är Matheos bästa. Men efter att ha varit ifrån den en vecka så är jag inte heller förvånad att han tycker allt är konstigt just nu. /Elaine, kliver in in genom advokatbyråns fashionabla dörrar med en snygg outfit men lite tungt mammahjärta.
