Jag skulle skriva om hur bortskämd jag var innan Corona. Var en betald storbloggare (för längesen) men också hårt bokad föreläsare med tio anställda. Jag orkade inte blogga tre gånger om dagen trots att jag fick riktigt bra betalt. Jag fick liksom inte till det som de andra bloggarna. De jobbade med de jag skulle leverera, fast de gjorde det på heltid. Men jag fick ju ändå betalt. Jag orkade inte göra samarbeten för det kändes inte äkta. Jag var hellre en trafikmotor till den site som betalade mig för att blogga på deras plattform. Nu med all tid i världen så hade jag älskat att ha en fast summa för att blogga. Men i Coronatider så skulle precis alla ha älskat det - alla. Man kan säga att ödmjukheten och tacksamheten för det jag har verkligen sjunker ner. Också tacksamheten för det jag hade och lite irritation på den otacksamma klagande varelsen man var innan Corona tider. "Åh nej, har jag en föreläsning så långt borta! Ok jag tar den väl..". Många föreläsare känner som jag idag, att de landat i ödmjukheten. Nu skulle vi ro till Gotland för en föreläsning Im telling you! Jag såg att vi är fler som tagit upp bloggandet och bloggar på det där gamla sättet som folk gjorde för längesen - mer text mindre vackra bilder. Alex Schulman bloggar tillfälligt och jag gillar den, faktiskt. Sen är ju han som en katt, sådär kurrande härlig men man veteran när han river nästa gång. Jag ska erkänna att jag börjat lyssna på Alex och Sigges podd och tycker Sigge är sinnes rolig. Tiden går och saker förändras helt enkelt.
