Vår barnflicka som brukar hänga med mig och Pascal på jobbdestinationerna ringde sig sjuk igår. Så idag är första dagen jag åker till en annan stad utan Pascal. Bröstpumpen är dock med. Men herregud vad blödig jag blev av att säga hejdå. Jag var tvungen att krama alla barn extra hårt idag och säga hur mycket jag älskade dem, sen började jag storböla i Gustavs famn. Han log och höll om mig med tröstande gulligull ord. Kan man tatuera in känslan av en puss på ens barns kinder så de kan få fram den när de behöver? Jag tänkte på alla de mammor och pappor som av sjukdom tvingats lämna sina barn alldeles för tidigt. Tänk vad man vill att ens barn ska kunna kapsla in den där kärleken man inte kommer kunna vara där att ge sen. Usch nu börjar jag böla igen. Jag är ju bara borta nio timmar, men jag tänker på de som är borta en livstid. Pascals kinder är förhoppningsvis fortfarande varma av mina pussar när jag är hemma igen. Men nu är det jag och bröstpumpen som hänger. Det där hade jag nästan glömt bort. Hoppas inte den låter för mycket. Vart ska jag mjölka mig själv? Toaletter? Det ordnar sig. Måste dock be kund om ett rum där jag kan pumpa. Oh well! Det blir en bra bloggdag idag då jag inte har en Pascal hängandes vid mitt bröst. Ska till och med unna mig att träna innan föreläsningen när jag landar i Helsingborg.
