Jag skulle se en dokumentär om lycka. Blev irriterad. Två som hade allt lämnade allt, renoverade en buss och åkte iväg för att hitta lyckan. De var inte lyckliga. Kände sig tomma. Nu skulle de bli lyckliga. Så många överklassmänniskor som känner sig tomma. Eller kanske övre medelklass. Fan vet jag. Men de åker och träffar andra välbärgade. Säljer allt de har och klär sig som hippies och känner ett lugn för första gången. "Frihet". Kanske för att du vet att du fortfarande kan äta när du vill. De blir minimalister, veganer åker till en öken och bygger en stad som de sen bränner upp. Bygg en skola och låt den stå kvar istället, eller ett hus till någon som behöver. Åh mitt självförakt nu. Jag vill inte vara som dom. En som kommer på att hon ska vara minimalist nu när hon har ett val. All världens ofrivilliga minimalister då. De som har fem plagg eller bara kläderna de har på sig. Jag tror inte att de känner sig så jävla fria som överklassarna pratar om. För de har inget val. Usch.
