Jädrar vad de här skorna har hängt med länge och de håller fortfarande. Gött! Miljövänligt och bra att ha samma skor i nu fem år. Men de är gjorda av skinn... Jag mår inget vidare vänner. Allting känns så fel i den här världen och jag hoppas att det är min inställning det är fel på för jag vill att världen ska vara rätt. I natt drömde jag att världen skulle gå under "för att vi behandlar den inge bra". Jag drog en suck av lättnad i drömmen och tänkte attdå behöver jag inte engagera mig i allt som jag känner att jag vill ändra på. Men sen vaknade jag och tankarna for omkring som aldrig förr. Jag tittade på vår fina etagevåning och kastade ett öga på instagram och de glada Kardashians. Undrade stilla "hur gör alla ni som har det bra? Hur njuter ni av fina prylar och hem när så många har det dåligt?" Jag vill inte shama folk, de gör säkert massor av fint för världen. Men jag undrar mest för egen del. Jag är inte uppväxt med att ha det bra och så fort jag fick något så fick jag dåligt samvete för de som inte fick samma sak. Jag tycker helt enkelt inte att det är så kul att ha det bra när så många har det dåligt. Jag kliver upp ur sängen och ringer reportern som skulle göra ett hemma-hos-reportage hos oss. Jag förklarar. Jag ställer in. "Det känns inte bra att fläka ut mitt fina hem när så många saknar hem". Reporten beklagar men förstår. "Kanske en annan gång, men inte nu". Jag sätter mig i soffan och tittar ut. En skorsten pumpar ut rök. Miljön... Jag tänker på barn som rövas bort, hålls som sexslavar. Jag tänker på alla djur i hemska förhållanden för att vi ska kunna dricka mjölk och äta kött. Jag tänker på föräldrar som misshandlar sina barn. Jag tänker på våra flyktingar. På medborgare som utnyttjar systemet för att få pengar - de skiter fullständigt i flyktingen de får hem och behandlar hen som ett djur. Ni ska veta vad folk på socialtjänsten får se. Jag tänker på vårt extrarum som egentligen är Evys blivande rum. Det ska ju bli Evys rum sen, men hur gör man då om man fått en till familjemedlem. Och så tänker jag på molusker och ler. Vilket härligt om än äckligt litet problem i denna värld. Ett problem så litet att det nästan blir ett ljus där jag sitter i mörkret. Vart börjar jag någonstans? Jag måste börja hitta ljuset i allt detta, skapa ljuset. Tar jag in mörkret så blir det så, mörkt. Är det någon annan än jag som känner hopplösheten men vill mer?
