Jag har länge varit en nostalgiker. Sett tillbaka och längtat dit. Men jag vet inte hur det är nu. Jag längtar inte tillbaka för nu känns tiden ihoptryckt, livet kortare, både dåtid och framtid så otroligt nära att det känns bäst att grabba tag i nuet. Som detta kort borde få mig att längta tillbaka till i somras, men det känns som igår. Och att vi åker tillbaka känns som imorgon. Vår balkong på Sjöviksvägen 37 kändes fin, men också alldeles nyligen. Den här bilden däremot. Den får mig att längta efter Matheo, ensamtid med honom. Vad mycket vi fick i helgen. Jag ska hämta honom från föris tidigare idag så vi får hänga mer. Men först, jobb.
