Älskade människor som läser denna blogg. Imorse kände jag att livet var nog ganska dåligt, utsikten från vår hem rätt pissig och och allt allmänhet rätt ruttet. Varför? Sömnbrist och att det inte blev nån middag igår då Gustav hade köpt hönsfärs (äter inte fåglar). Han hade gjort världens finaste middag men jag bara kunde inte äta en massa höns som man har gjort färs av. Überpsykologiskt och taskigt mot Gustav. Jag bad om förlåtelse och somnade av utmattning och hunger med Evy mot mitt bröst. Evy vaknade 03.30 och tyckte vi skulle vara vakna till 06.30. Världens goaste och gladaste bebis med världens mest knäckta mamma klockan 06.30. Väckte Gustav 06.30 och han "skulle bara" innan han tog henne. Varenda sekund han "skulle bara" kändes som ett piskrapp mot min själ så jag började böla inombords och 06.33 röt jag "NU TAR DU HENNE" till en förvånad nyvaken Gustav som stod i kallingar och en strumpa. Tre minuter, juh. Jo, men för mig motsvarade det 180 piskrapp! Men det kunde ju inte han veta... Sen la jag mig och sov och drömde att taket läckte regnvatten. Vaknade upp två timmar senare av att Evy tittade på mig med sina stora blå ögon och pappas breda leende. Jag kände lukten av nybryggt kaffe och rostat glutenfritt bröd. Lägenheten var alldeles tyst. Jag tassade ner med Evy och såg en lapp från Gustav där det stod "Jag älskar min baby". Jag tog en sipp kaffe och en stor tugga av en ostmacka. Livslusten var tillbaka och utsikten från lägenheten var det vackraste jag har sett, någonsin. Tänk vad lite mat och sömn kan ändra hela inställningen i livet. /Elaine, tassar upp till övervåningen för att avnjuta kaffet där.
