Plötsligt klev han på tunnelbanan. Den där dejten som inte gick så bra. Det var tio år sedan. Han var läkare och jag var "bara" en kassörska på Konsum med det han kallade "naiva drömmar om att slå igenom i en bransch som inte finns, retorikbranschen". Något vände sig i magen på mig när jag såg han stå där och tycka sig vara sådär viktig som han tyckte 2003. Nästa, Gamla stan. Massor av stationer kvar till Liljeholmen. Jag sjönk ner i mitt säte och önskade att jag varit en kepstjej. Det sista jag ville var att kallprata med en för tio år sedan dålig dejt som hade skickat mig i "rationella" yrkesriktningar istället för mina drömmar om jag hade trott på honom. Jag drog en lång men tyst lättnadens suck. Men kände samtidigt ett mått av obehag. Varför? Jag tror jag kände en nära-döda-drömmen-upplevelse av att bara se honom. Nästa Slussen Folk kliver på. Han står kvar precis vid dörröppningen, rör sig inte en milimeter för dem som kommer in. Det enda som rör sig är hans bekymmersrynka när någon vänligt frågar om hon kan gå förbi. Som en statisk robot flyttar han sig en sekund och sen kliver han tillbaka till exakt samma plats. Han är en liten prinsessa... Nästa, Mariatorget. Kan inte tåget gå lite snabbare? Det är folk mellan oss men inte tillräckligt många för att skymma mig. Byta vagn? Nej, jag sitter lågt. Det är nån skräckbland förtjusning i den här tunnelbaneturen. Men skulle han se mig så skulle jag springa. Hans telefon ringer... "Nästa, Zinkensdam." Ringsinalen? Crickets. Känns väldigt typiskt. Så överpedagogiskt han kunde berätta om smått och stort, exakt på det sätt som en gör till mindre intelligenta. Jag är hundra på att den ringsignalen bara är för att kunna kallprata och förmodligen ge omgivningen "imponerande" kunskap om dessa insekter. En kall kår längs min ryggrad. "Nästa Hornstull" En station kvar och viktigpetter har fått syn på mig. Jag tittar bort snabbt som satan, men tillräckligt långsamt för att han märker att jag undviker hans blick och har sett honom. Fan. Han tittar i sin telefon medan han småler och förbereder sig på att gå av. Hornstull är tydligen hans station. Vad är det som är roligt? Tåget stannar. Han skakar sakta på huvudet medan det där leendet är kvar. Går förbi mitt fönster på perrongen och jag leker mentalt död, stirrar rakt fram medan det där jädra leendet passerar. Tunnelbanan lämnar äntligen Hornstull efter något som känns som en evighet. På perrongen vid Hornstull lämnar jag också min impulskänsla av att vilja brista ut "Jag tjänar mer än dig din arroganta rationella läkarmänniska". Jag tänkte, men sa det inte. En måste vara rationell... Nästa, Liljeholmen. Min hållplats. Jag kliver av stationen efter mardrömsdejten. Vilken tur att min station aldrig var hos honom utan hos Gustav. 2003 klev jag på tåget och lämnade Hornstull som en kassörska som var trött på en arrogant läkare. Men jag vågade också tro mer om ming själv och det jag förtjänade. Jag hade tillslut tillräckligt med mod för agg hoppa på tåget som till slut skulle ta mig till mina drömmar. Så här går jag nu, på Liljeholmens perrong. En framgångsrik retorikkonsult i en inte så "rationell" men bra yrkesinrikntining. Jag gillar min hållplats i livet.❤
