Jag har inte fått många ilskeutbrott sedan jag fick medicinering. Det är inte så att jag fått det ofta.. eller så kan jag inte säga. När jag sovit, ätit eller tränat dåligt så har symptomen förvärrats och det är så tydligt att det är samma sak nu. När medicinen slutar verka mot kvällen så kan jag må fortsatt bra OM jag har skött alla delarna i det här jävla få-bort-alla-symptom-förebyggandet-pusslet. Annars kommer den där grundirritationen tillbaka över hur stökigt det är, jag ser alla kläder som ligger ovanpå - inte i lådorna. Ljud plötsliga är som knivar i huvudet. Kontrasten är så jävla stor nu när jag fattar hur det är att få ha en ”normal” hjärna i fjorton timmar. Hur fan har jag orkat så länge? Vi hade ett gräl, eller jag hade ett gräl med Gustav. Jag var arg och han var lugn. För lugn. Inte som förut när jag fick motstånd. Och då insåg jag att han inte lyssnade utan han stod och tittade på det han trodde var ADHD:n. Jag kände mig som den sinnessjuka kvinnan, och jag blev ännu argare över den känslan men kunde ju inte ge hän till ilskan för jag ville inte bekräfta bilden av den sinnessjuka kvinna. Jag tror aldrig jag berättat om våra groll men det här vill jag dela för det måste finnas så många som gått igenom exakt detta. Det känns som att jag har förlorat rätten att vid tillfällen bli arg, som att jag inte längre blir tagen på allvar för det är ju ADHD - inte Elaine. ”Så nicka bara och säg vad hon vill för det går ändå inte att resonera med henne.” Så känns det. Jag kokar och gråter inombords av det. JAG KAN BLI ARG OCH JAG KAN HA RÄTT ATT BLI JÄVLIGT ARG VID TILLFÄLLEN UTAN ATT DIAGNOSEN HAR ETT FINGER MED I SPELET! Det vill jag skrika, men oj nej jag kan ju inte skrika för då är det ”för mycket adhd tecken”. Ibland är orsaken till min ilska faktiskt att någon ANNAN sagt eller gjort något som gjort mig befogat arg. Precis som jag kan vara en skitstövel utan att ADHD blandar sig in utan för att jag var en skitstövel. Man kan inte skylla alla mina ofördelaktig drag eller mindre önskade uttryck på ADHD, ibland är det jag där bakom uttrycken. Ofta till och med! Jag känner mig bestulen på min ilska. Det är ett uttryck jag vill behålla, och en rätt till känslouttryck jag har. Sen ska det ju såklart inte ta sådana proportioner att min reaktion tar för stora växlar i förhållande till orsaken, det är inte det jag säger. Jag säger bara att Elaine, bara Elaine utan funktionsvariationen ADHD, kan också både bli och ha rätt att bli arg. Ta inte det ifrån mig genom att se mig som ”den sjuke” när ilskan kommer. Fan vad ledsen jag blir av det här. Men jag antar att det tar tid för alla i min omgivning - mig inkluderat att se vad som är jag och vad som är diagnosen. Jag lär mig varje dag och jag ska lära Gustav när jag vet mer. Just nu vet jag inte riktigt.. och både det och den där blicken gör mig ledsen.
