Jag hör inte av mig till kompisar som jag gjorde innan medicinen. Det tror jag jag har berättat för er att jag nästan behöver skriva en to-do-list på kompisar jag behöver ringa. Men så är det också så att en kollega har precis som jag varit nära väggen och i väntan på en lösning så sköter jag allt. Jag tränar sover och äter tack vare min klocka som påminner mig om att "dags att äta" och jag gör det från vårt hemmakontor som jag är i från 07.00 till 19.30. Det är inte på riktigt inte klokt men det finns inget annat att göra just nu. Barnen kommer och knackar på dörren och vill att jag ska leka men det finns ingen möjlighet. Gustav knackar på och frågar hur det går, tittar på mig och känner sig hjälplös över att han inte kan hjälpa till. Hade det inte varit för medicinen och min livsstil så hade jag fått ett sammanbrott för längesen. Men det är liksom inga alternativ jag har nu. Jag får bara bita i det sura äpplet och aldrig någonsin sätta mig i denna sits igen. Kom ihåg att aldrig gå med på övertid. För det är tid från din familj och dina barn. Det är tid du aldrig får tillbaka. Jag tror nog fan att jag ska lämna jobbskeppet i några veckor efter denna kaostid. Jag har så mycket av dygnets soltimmar och även tid med barntimmar att ta igen. Det är väl det som kallas komptid? Så när kompisar säger att medicinen har förändrat mig. Ja till viss del har den det. Det här sms:et fick jag från en kär vän! Vänner hinner ringa mig tre och fyra gånger innan jag ens hinner komma på tanken att ringa upp. För min lediga tid - som inte finns nu - vill jag tillbringa med barnen. Samma med den lilla vakna tid jag har tillsammans med barnen vill jag tillbringa med dem. Och när jag lagt dem har jag en halvtimme med Gustav sen är det läggdags för mig 21.30. 8 timmars sömn kräver sin disciplin och det kostar tid från vänner. Men även om de tycker att jag har förändrats så mår jag bra och min familj mår bra av förändringen - det är det jag måste gå på. Känner ni med medicinen att ni får höra samma?
