Idag vaknade jag upp i Karlstad. En stad som för mig är fylld av minnen genom åren. Jag minns när farfar och jag var här 1996. Jag var femton år, hade kasst lokalsinne men tyckte ändå att det var värt att springa O-ringen (orienteringstävling) med farfar. Jag ville ju umgås med honom. Lilla farfar, lilla Elaine. Jag hittar ingen bild av orienteringen men jag hittade en dialog farfar och jag hade om det 2012 och en bild av mig från den tiden. Idag sprang jag förbi det gamla regementet vi orienterar bodde i som idag blivit fina lägenheter. En som min älskade Dennis bodde i för längesen när jag besökte honom här. Jag sprang förbi det på väg till Crossfit Karlstad. Träningen gick fint, jag joggade lugnt till gymmet från stadshotellet och tillbaka. Väl där fick jag stärka mina handleder och mina pronerare pullups. Det gick fint. Tänk att jag har - bortsett från sjukdomsdagar - trämat varje dag sedan den där dagen i december som jag fick både min diagnos och rådet från min läkare att träna varje dag r e s t e n av mitt liv. En annan hade kanske svarat ”aldrig i livet” men med tanke på vad mycket bristen på dopaminer har kostat mig så hörde inte jag ”träning varje dag” utan jag hörde Lösning på det livslånga problemet. - Taget!!” Utan att tänka eller blinka för så mycket har det kostat att att kosta på sig lite träning varje morgon blir en billig utväg i sammanhanget. Kan vara svårt att tro men den som lider av samma grava version av diagnosen vet. Det är värme i bröstet och tårar i ögonvrån som jag lämnar Karlstad. Så många minnen och så mycket saknad av farfar och Inger Sundström - min älskade bonusfarmor från Grebbesta.
