Godmorgon mina älskade! Jag måste bara berätta att när alla ni som tackar er för att jag är så öppen med min diagnos så måste jag tacka er för att NI låter mig vara så öppen och reagerar så mjukt, fint och förstående. Tänk så många bloggläsare och följare jag har förlorat för mina utbrott i offentligheten. Jag menar man kan ha meningsskiljaktigheter men man kan fortfarande ha kvar respekten. Jag har förvisso bett om ursäkt och jag kommer aldrig säga ”det var inte jag utan min adhd” utan jag tar fullt ansvar för mina beteenden. Men jag är tacksam att ni är kvar och att bitarna fallit på plats för er veteranvänner som säger ”det förklarar en del”. Tack snälla för det! Och för er fellow adhd-bärare. Jag var virrig på lördagens eftermiddag, hade svårt att hålla fokus och de där ”gustav, var är datorn, plånboken, klockan -frågorna” kom tillbaka. Just att inte veta var saker är någonstans tär på självkänslan, särskilt att ställa frågorna högt så många gånger per dag är förödande för självförtroendet. Det får mig att inse hur illa det varit så länge, hela mitt liv men framför allt förvärrats under barndomsåren med varje tillkommande barn. Ganska logiskt egentligen. Mot lördagskvällen blev jag trött redan 20,30, åt en massa pepparkakor och godis väl medveten om varför och helt ok med det undantaget, somnade 21.30, väcktes av väckarklockan 05.30, tog medicinen och sov till 08.30. Sarah dawn finer - som ju gått ut med sin diagnos - berättade att nån dag i månaden kan man behöva en medicinfri dag för att sova typ tolv timmar. Jag sov elva, drömde väldigt levande och mycket, sov riktigt djupt och skönt. Sen på söndagen så hade jag en sån himla skön och utvilad på riktigt dag. Kunde strukturera och få kontroll över hela den här jobbveckan. Jag är så glad att jag tagit kontrollen över mitt liv och med medicinens hjälp fått struktur. och jag är så glad att mina erfarenheter får mjuklanda här hos er. Tack❤️
