Jag får så många meddelande av er fellow funktionsvarierade med adhd som tackar för att jag berättar och att ni själva är rädda för att berätta eftersom det finns så många fördomar av oss. Hur kommer folk att reagera, vad kommer de säga och tro? Till och med min mamma var orolig för att jag skulle gå ut offentligt med min diagnos för skulle jag få några jobb? Lilla mamma❤️. Jag fick lugna henne med att jag lyckats skriva 11 böcker, vinna årets talare och driva retorikbyrå i 11 år så det är ju inte så att folk tror att mina förmågor försvinner för att jag går ut med det jag haft hela livet - medelsvår adhd. Hon sa "ok" och försökte ge sken av lugn, men jag såg att hon fortfarande var orolig. Många är det och jag insåg nog inte rädslan för att berätta om funktionsnedsättningen ADHD för jag har själv inte haft några fördomar om det som en diagnos som skulle göra en mindre förmögen. Jag visste helt enkelt ingenting om det, jag hade mer en bild av en kul virrig typ som fick utbrott i bland. Men jag har alltid haft såna typer runtomkring mig, många av mina närmsta vänner har adhd. Aldrig anade jag att jag hade det, men det gjorde dom😅. Nu vet jag dock mycket mer om ADHD, men försöker fortfarande identifiera vad som är jag och vad som är diagnosen. Tack förresten för tipset att inte säga "min adhd" utan jag är inte min diagnos, jag är jag. Men det kommer ta tid att lära mig känna igen alla symptomen. Numera känner jag igen hur hjärnan fullkomligt exploderar i MEEEEERA vid en brödbit. Det är galet vad känslig jag är för snabba kolhydrater. Förut reflekterade jag inte det utan tog inte bara ett bröd utan hela limpan också. Det var inte mer med det. Jag märker också när grundirritationen är tillbaka hemma som jag levde med förr, och det är ofta när jag sovit dåligt eller jag sköter min del men min omgivning är rörig. Men medicinen dämpar irritationen. Ilska tycker jag är svårt. Jag vet inte vad som är mitt uttryck för den för jag är sällan arg numera. Kanske var mitt "brasilianska temperament" enbart ADHD. Jag kanske är en trygg chillad koalabjörn innerst inne som inte brusar upp så lätt. Jag vet inte än. Men jag vet att jag är glad att min öppenhet hjälper er som inte vågar vara så öppna än. Jag hoppas att stigmat kring diagnoser överlag släpper. Och att man kan berätta det utan att känna stämpeln i pannan. Man kan få fortsätta vara sig själv och få förståelse för sin diagnos när/om symptomen ger en vissa utmaningar. Kram på er och ha nu en trevlig helg så hörs vi nästa vecka! ❤️
