Godmorgon vänner! Jag läser era kommentarer om sviktande självkänsla och hur vi (jag) balanserar mellan att kategorisera folk som varma och plötsligt kalla, eller oss själva som känsliga och tolkar in saker som inte alls har med oss (mig) att göra. Det är himla märkligt det där vad som är vad. Men det beror ju såklart på hur nära man är. Mina barndomsvänner kan glömma bort att svara på sms på veckor, eller helt enkelt låta bli för vi känner varandra så väl att om det är något hade vi sagt det till varandra. Vi vet att det alltid alltid är kärlek. Det jag har problem och är ängslig över är goda bekanta som jag haft en massa varma dialoger med på nätet, träffat en handfull gånger och känt den där genuina kontakten med. Vi har utbytt långa samtal, gråt, skratt och ”brevväxlat” via instagram. Nu hittar jag på hur det kan skifta till kallt för att inte misstas för att skriva kryptiskt för det här är inget som hänt nyligen utan olika tillfällen genom åren. Plötsligt när jag kanske skriver ”Guud så längesen hur är allt!” Kan jag få ett kort ”Bra tack.” Sen är det tyst. Då börjar huvudet snurra över kontrasten. Jag växlar mellan ängslan av tankar i form av”Har jag gjort något?””Nu har jag säkert gjort bort mig..””Varför är hon så kall”Jag tänker så eller så gör jag mig ”bekväm” och tänker att det är fel på henne.”Gud vilken kall människa””Oh well henne vill jag inte umgås med när hon skiftar så.”Så alternativen är att antingen är det fel på mig eller den kalla/varma. Det är ju två väldigt kategoriska alternativ. Man blir ju slut bara av att läsa ytterligheterna som spelar pingpong i min hjärna. Varför kan det inte bara få vara så att folk kanske är stressade och har annat i livet än tankar på vår relation. Ofrivilligt självupptaget och självcentrerad världsbild av mig som i mångt och mycket har med diagnosen att göra. Grubblandes på ett hotellgolv i Göteborg, precis när medicinen gått ut.👇🏾 Eftersom vi kvinnor med adhd är rätt dåliga på att tolka in sociala koder bland kvinnosläktet så är det inte så märkligt att vi får sånna här tankar ofta. Jag har en historik av miner och skratt åt mig jag inte förstått - ofta från tjejgäng som kärleksfullt tagit sig an mig genom åren. Jag har aldrig klurat ut vad jag gjort som varit tokigt men varit tacksam för att jag fått vara med. En gång förstod jag och det var när tjejerna stod och sminkade sig, något jag blev intresserad av långt efter tonåren var förbi, och jag föreslog att vi skulle köra en brottningsmatch. 😂😂 De garvade ju ihjäl sig och jag skrattade lite nervöst trots att jag inte fattade grejen, sen fortsatte de sminka sig. Eller de försökte för tårarna rann ju av skratt. 😅😍 Jag VAR annorlunda och nu förstår jag ju att jag i sammanhanget gav lite ovanliga förslag. Tjejer i olika gäng har alltid varit snälla mot mig men jag har alltid dragit mig ur, försvunnit och varit slut på att bära rollen som ”typiskt elaine”, ”lite tokig” eller få de där oförklarliga skakningarna på huvudet med varma leenden. Jag vet att det inte menades illa, reaktionerna kom från en kärleksfull plats men ändå undrade jag länge varför jag inte var som alla andra. Men som någon sa ”Vi med adhd hittar varandra”. Daniela och jag blev kompisar i första ring och första gången jag var hemma hos henne så tog vi en brottningsmatch. Hahahah, vi var 17 år tog av oss buffaloskorna och brottades i hennes säng tills vi blev ovänner över att jag vann. Så då ville hon köra killa under handen och så ska man slå på handen. Jag slog henne tills hon blev gul och blå och garvade högt medan och sprang ut och fick ett adhd-utbrott och kom in och garvade hon med. Det kändes tryggt med henne. När vi bodde i kollektiv i London med Stefan - har också adhd - min kusin (också adhd) och två neurotypiska väldigt lugna tjejer - så ordnade vi en brottningsmatch mellan alla. Katariina vann över alla, litet muskelpaket som tränar varje dag. Daniela och jag lämnade lägenheten och skrek medan Katariina stannade kvar och skrattade skadeglatt tills vi kom tillbaka och skrattade tillsammans. Mina brottarkompisar från kollektivet i London Daniela👆🏽 och Stefan 👇🏾 Nu blev det ett långt sidospår men mitt skäl till ängslan och dålig självkänsla grundar sig i min diagnos. Men andra kan ju ha samma ängslan på helt andra premisser. Jag tycker det en av er bloggvänner skrev var både bra och en utmanande tanke som jag önskar att jag kan växa till att ha. Tack för den utmanande tanken, du låter som Hmm lät på den gamla goda tiden. Jag har alltid sett mig som ett offer när jag dikterat folk som kalla eller varma, men när jag läser detta inser jag att det är rätt osympatiskt av mig att göra det alla gånger. Tack snälla för den tanken.Hur tänker ni?
